När vi kom hem hade Mira en lektion med Theo och berättade vad man kunde se på bilden från ultraljudet.

Intressant proportion på de manliga delarna jämfört med resten av kroppen tycker jag.

 

Själv trodde jag verkligen att det var en flicka denna gången. Min kvinnliga intuition är alltså inte att lita på överhuvudtaget. Jag hade tom gått och köpt en klänning till bebisen i förra veckan.

 

Ärligt talat så hade jag hoppats på en flicka. Jag vet att man inte får säga så eller önska så. Huvudsaken är att man får ett friskt barn... och absolut det är det viktigaste men jag hade ändå en liten önskan. Jag har länge gått och smygkänt o tittat på alla söta tjejbebisplagg. Jag sörjer att jag inte får plocka fram alla Miras gamla kläder för att använda dem igen. Självklart sitter det inte bara i söta kläder utan även i en djupare känsla än så... men lite gör det mig ändå ont att få lov att gå förbi allt rosa. Lillebror är verkligen älskad redan och det oavsett kön så jag hoppas ni tar mina ord på rätt sätt.

 

Hjälp va Mira kommer att bli mammas tjej framöver, ännu mera än hon redan är. Tack o lov att hon gillar rosa och flickigt precis som jag. Tack o lov att hon gärna är "mammas flicka".

 

Jag är glad att vi tog reda på könet. Nu känns det så mycket mera verkligt. Vi kan prata om "lillebror" istället för "bebisen" med barnen. Jag kan boa och fixa i blått och grönt (Unisex vad är det?;)) och tänka på den lilla bönan i magen som en liten grabb. Det gör att "magen" får en personlighet och vi får ett annat band till varandra även innan födseln.

 

Vi övervägde dock en sekund att hålla det hemligt. Tills jag insåg att klart att Mira måste få prata om lillebror då hon varit med och sett honom idag. Och... hur lätt är det att hålla nåt hemligt när varje människa vi stöter på får höra att "mammas bebis" minsann har en snopp (tydligen ingen liten sådan heller).

 

Theos kommentar till att det var en pojk var: "Jaha. Då ska han heta Tavla i efternamn och Pil i förnamn"