Min mamma brukar säga att de barn som varit snälla som lamm tills de fyller tre år blir dubbelt så jobbiga när de väl kommer in i sin trotsperiod. Jag vet inte hur sann den teorin är men jag kan säga att den stämmer mycket väl överrens med det vi nu upplever med Theo.

 

 

Theo har alltid varit vår lilla ängel. Han har ätit allt, somnat utan problem, sovit hela nätter sen ganska tidigt, varit go snäll och mysig och aldrig gjort en fluga förnär.

NU är det en helt annan grabb vi har här hemma. Han har under en längre period (kanske ett halvår) utbrott vid varje måltid förutom frukosten. Han vill inte ha någon mat och tycker inte om något. Nu vet vi att detta inte stämmer då han alltid ätit allt förrut och på förskolan äter med god aptit och tar om både en och två gånger vid varje lunch. Om vi försöker bestämma vad som ska ätas till frukost så blir det samma utbrott där så när det gäller frukosten har jag gett honom fria tyglar att välja vad han vill äta. Man får välja sina duster och huvudsaken är att han äter, inte att vi äter samma frukost.

 

Förrutom maten så är det utbrott om minsta lilla grej så fort det inte går som han vill eller han inte får göra det han vill. Han har alltid vart ett barn som man måste "förvarna" om saker o ting. Ska man till förskolan så måste man säga till i god till innan och tydligt förklara hur mycket han hinner leka innan eller hur mycket han hinner se på bolibompa.

NU räcker det inte med att "förvarna" utan vid varje omställning (påklädning, mat, sluta se på tv, sova, åka m.m.) så är det tuffa förhandlingar där jag förvarnar och han gråter, bråkar och hotar att inte göra som jag säger om han inte får göra ditt o datt.

 

Till sist orkar man inte bråka om allt och det slutar med att det kompromissas hit och dit, det hotas, mutas och bråkas. När han väl somnar är man helt slut som förälder och sitter där med jordens dåligaste samvete över att ha bråkat med sin älskling hela dagen lång. Vi älskar ju vår lilla grabb och det är väl detta som är en del av kärleken, att tukta, uppmuntra, uppfostra och lära barnen vad som är rätt och fel.

Jag är glad att han ändå har sin gosiga sida kvar också och gärna kryper upp i knät och kramas en stund under dagen. Det visar väl också att oavsett hur mycket vi bråkar och är arga på honom så behöver han oss och vill att vi ska fortsätta älska och uppfostra honom som vi gör.

 

Detta med trotset är verkligen skitjobbigt och tro inte att det som funkade på det ena barnet ska funka på det andra barnet.