Idag har jag konstaterat att det åtminstone är ett av barnen som ärvt min känslighet. Jag är väl lite av en känslomänniska med mina känslor mer utanför kroppen än inuti. Vilket gör att tex sådana här gånger när jag är sjukskriven och inte mår så bra så får även mitt känsloliv och den psykiska biten sig en rejäl törn. Nu får jag väl ändå skylla lite av mina tårar och utbrott på sistone även på de så kallade gravidhormoner som dansar runt i kroppen. Jag gråter när folk går vidare på idol och jag gråter....äsch vi kan väl säga som så att jag gråter till de flesta program på tven just nu. Stackars familjen får också ta mina känsloutbrott av alla dess slag. Jag blir smått tokig av att gå hemma och må så här. Idag toppar jag illamåendet med migrän också. Tack för den.

 

Det jag skulle komma fram till egentligen var ju det där med arvet.

Ikväll när vi frågade Theo vem som skulle läsa för honom så svarade han (som alltid, jag börjar vänja mig) att det skulle pappa göra. Vi höll på och skojjade för fullt så jag red på vågen och började låtsasgråta och sa till Theo att jag ville ju läsa och att det var orättvist om pappa skulle få läsa ikväll igen. När jag tittar upp från min låtsasgråt står Theo framför mig med tårar som sprutar och säger "Men mamma du kan få läsa, jag lovar". Min lek och låtsastårar fick alltså Theo att gråta på riktigt. Jag lyckas vända det hela och började skratta istället och berättade att det absolut inte gjorde nåt att pappa skulle läsa varpå Theo svarar "Det var bara låtsastårar mamma, jag skojjade" Nice try boy.

 

Så nu är vi alltså två i familjen som har diagnosen "känslomänniska med känslorna på utsidan". Vääääldigt nära till känslorna alltså. När jag tänker efter så är vi nog tre i familjen. Mira har väl alltid varit vår lilla dramaqueen. Hon lever för att få oss andra i familjen att skratta men de där tårarna finns lika nära till hands som skrattet.

 

Så hur ska jag nu avsluta det här.

Stackars maken kanske...