Ska jag änligen slå mig ner några minuter och berätta hur vi hade det på resan?

 

Som ni kanske förstår hade vi det alldeles alldeles underbart. Jag är så glad att vi gjorde resan och att vi åkte själva utan barnen. Jag känner mig totalt utvilad och tro det eller ej men huvudvärken är också mycket bättre nu än för en månad sedan. Hoppas att jag klarar mig över julruschen utan att det ska bli värre igen.

 

Men åter till resan...

Vi bodde på ett fantastiskt 5-stjärnigt hotell. Poolområdet var grymt och värmen var alldeles lagom. Enda minuset att solen gick ner klockan 16.00 och att det blev kallt att ligga och sola efter kl 15.

 

Vi käkade gott hela veckan och bara njöt av att vara lediga och av att ta hand om varandra jag och maken.

Jag lyckades tom hålla mig från shoppingstressen som annars brukar grabba tag i mig när jag är utomlands. Vi gick några timmar i affärerna någon kväll men det var allt. Jag kom hem några klockor rikare och en parfym. Träffade på ett annat svenskt par som vi hängde med några kvällar också. Väldigt trevligt var det.

 

Någon kairoresa blev det tyvärr aldrig då jag ena dagen blev så dålig i magen att vi inte vågade åka och andra dagen blev det inställt pga oroligheter i stan.

 

Två gånger i egypten och vi har ännu inte sett pyramiderna, lite av en besvikelse ändå. (Tycker jag trots att jag var så negativ över den långa resan)
Om det blir något ytterligare besök till Egypten återstår att se. Maken har tydligen bestämt att han ska åka till kairo med Theo när han är tonåring medans jag och Mira får gå på shopping själva. Några år tills dess dock...

  Och barnen då? Dom hade det toppen. Vi ringde hem och pratade med dem varje dag, eller rättare sagt försökte prata med två barn som hade alldeles för roligt för att hinna prata med sina stackars föräldrar. Dom kom hem glada och nöjda efter två veckor och den långa resan verkar inte ha påverkat dem alls (inte negativt iaf). Förutom det enorma trotset vi nu får känna av... Men vad vore väl småbarnslivet utan lite trots?