Jag har haft min diagnos nu sen Melvin låg i magen. Ca 2 år innan graviditeten hade jag kämpat med div. symtom som inte fått någon förklaring. Såhär i efterhand vet jag ju att symtomen kom före det att blodvärderna blev dåliga. Det som varit bland det jobbigaste med mitt mående är helt klart den kroniska huvudvärken. Jag är så glad att jag numer kan vakna utan huvudvärk och i sällsynta fall få gå en hel dag utan att huvudet smärtar. När det var som värst höll jag på att bli galen. Att sköta jobb och barn/hushåll/familj samtidigt som huvudet håller på att sprängas är fruktansvärt jobbigt. En annan sak som psykiskt varit otroligt jobbigt är min viktuppgång på över 15 kg. På ett år gick jag upp de kilona och då utan någon direkt ändring i min kost. Det är alltså mer än 1 kg /mån!

 

Efter att Melvin föddes gick jag ner gravidkilona ganska snabbt och har nu legat på de 15 plus ganska stabilt i fler månader. Det positiva är att med medicineringen går jag åtminstone inte upp mera men jag går heller inte ner. Därför har jag nu bestämt mig för att kämpa mig neråt på egen hand.

 

Jag har gjort (för mig) ganska drastiska ändringar i kosten och jag försöker träna i den mån min kropp klarar av. Hypotyreosen gör tyvärr att jag får otroligt ont i leder och muskler så fort jag tränar och det enda jag klarar just nu är kortare promenader och simning. Jag hoppas dock att med hjälp av Olga Rönnbergs bok för nyblivna mammor kunna träna upp rygg och bål styrkan så pass att jag på sikt kan återgå till att träna på gym så som jag brukade göra.

 

Jag är nu inne på min tredje vecka med nyttig mat och noll fika/godis/snabba kolhydrater. Vågen visar på -2 kg och jag känner att jag är på rätt spår. Varje kväll är ett maraton att utkämpa mot mitt sockersug (ökat sockersug, även det ett symtom för oss med hypo) men jag ska klara det!

Svårigheten ligger i att inte tappa fokus och kämpaglöd även fast det går sakta. Att inse att 0,5 kg i veckan är BRA och betyder på 2 mån 4 kg. 4 mån 8 kg. osv.

 

Jag gillar inte egentligen att skriva om min vikt, men jag tror att jag behöver vara öppen med att jag kämpar med detta så att alla runt om mig vet och då inte ifrågasätter mig när jag tackar nej till fika eller liknande. Fast jag dricker gärna en kaffekopp i trevligt sällskap, så sluta inte bjuda mig och familjen på fika för all del :)