För att ni ska förstå hur konstiga och många symtom man kan ha vid hypotyreos så har jag lånat listan med symtom från sköldkörtelföreningen och behållit alla de symtom som jag haft de senaste två åren. Bara genom att skrolla förbi den inser ni hur mycket det är och kanske inte heller så konstigt att det är svårbedömt hos läkare. Många går till olika läkare och därför upptäcks inte helheten.

Jag själv gick ju till vårdcentral, sjukgymnast, samtalsterapeut, kiropraktor och tandläkare. Jag fick bettskena, samtal för att motverka depression, uttalad IBS, sträckning av kotor hos kiropraktor, träningsprogram hos sjukgymnast för mina ryggproblem och akupunktur hos både tandläkare och sjukgymnast. En del hjälpte för vissa symtom, en del blev bättre en period men kom sedan tillbaka.

Hypotyreos - symptom och tecken

• Stor trötthet
• Viktökning
• Kalla händer och fötter
• Kallsvettning
• Nattsvettning
• Stickningar/domningar
• Andfåddhet
• Yrsel
• Kändlighet för solljus
• Darrande
• Sömnlöshet
• Tunga ögonlock
• Muskelkramper
• Ledstelhet
• Förlorad uthållighet
• Värmekänslighet
• Känslighet för kyla
• Låg kroppstemperatur på morgonen
• Intolerans mot fysisk aktivitet
• Sug efter salt
• Sug efter söta saker
• Svimningar
• Kraschar efter 15.00 på em
• Sömn gör inte att man känner sig piggare

• Svullnad
• Överkänslig hörsel

• Tappar hår

• Blek torr hud

• • Smärta
    • Migrän
    • Tryckande huvudvärk
    • Rygg- och ländryggssmärta
    • Muskel- och ledsmärta
    • Hälsporre (plantar fasciitis)

• • Matsmältningsproblem
    • Avsaknad av/minskad aptit
    • Matallergier/Matintolerans
    • Förstoppning
    • IBS/Irritable Bowel Syndrome/Colon irritable
    • Utspänd mage, gaser

• Lågt blodtryck

• Mensproblem och pms

• • Problem med synen
    • Svårt att fokusera
    • Torra ögon
    • "Grus" i ögonen
    • Suddig syn

• • Mentalt
    • Panikattacker
    • Minnsesförlust
    • Förvirring
    • Mentalt slö
    • Dålig koncentration
    • Förlust av motivation
    • Mardrömmar

• • Emotionellt
    • Lätt upprörd
    • Vill vara ensam
    • Humörsvängningar
    • Depression
    • Nervositet/oro
    • Personlighetsförändringar
    • Känslor av bitterhet
    • Tappar självförtroende

     

     

    Dessa symotom kan man  ha i åratal innan sjukdomen diagnostiseras. Egentligen visar ett enkelt blodprov om man lider av hypoterios, men för många inklusive mig själv så kan det ta år efter att symtomen kommit som värderna blir inom referensintervallerna.
    Det var pga detta som graviditeten blev min räddning. För när man är gravid så sänks dessa referensintervall och helt plötsligt hamnade mina blodvärden inom "hypoterios värde" och jag fick påbörja medicinering. Även nu efter graviditet så ligger jag bra i värde sålänge jag behåller min medicin.

Jag kommer att skriva ner min sjukdomshistoria här på bloggen för att på ett tydligt sätt bearbeta för mig själv att de här 15 kilona upp inte enbart är mitt eget fel och pga dåliga val. Jag vill även berätta för er nära vänner och släkt som läser bloggen om varför jag inte varit mig själv de senaste 2 åren och många gånger tackat nej pga trötthet och brist på ork. Jag vill även berätta för er andra som läser min blogg om hur deppighet, orkeslöshet och fysisk värk kan ha sin förklaring i något så "enkelt" som en liten sköldkörtel. För det är diagnosen jag äntligen fått, sköldkörtelproblematik - Hypotyreos - låg ämnesomsättning.

 

När man väl fått sin diagnos så är det för många en relativt enkelmedicinerad sjukdom där man får ett läkemedel som man ställer in på rätt dos och sedan fortsätter att äta resten av livet. För andra så hjälper inte denna medicinen och då får man lov att vända sig till andra alternativ och det kan bli en resa på många år innan man hittar ett sätt som passar just den människan och dess problematik.

 

Tyvärr är allmänvården relativt dåligt insatt i denna sjukdom och det är därför det kan bli otroligt jobbigt för dem som levaxinet (medicinen mot hypotyreos) inte fungerar på.

 

 

Jag själv har ganska nyligen fått diagnosen och håller fortfarande på att ställa in rätt dos. Än sålänge fungerar den sådär. MEN, jag har äntligen fått min diagnos och jag vet att det finns hjälp att få. Ni som gått med difusa symtom i åratal vet hur lättande det är att äntligen få sätta ord på varför man mår som man gör. Få en förklaring. En diagnos.

 

Jag har gått från lite huvudvärk, besök hos sjukgymnast, läkare, samtalsterapeut, hjärnröntgen, besök på akuten, akupunktur, kiropraktor, specialist tandläkare och återigen läkarbesök på läkarbesök. Innan jag blev gravid gick jag till en läkare som sa:

"Nu har jag gjort allt jag kunnat, nu är det bara du själv som vet hur du ska bli kvitt din huvudvärk. Lycka till"

 

Hur går man vidare efter ett sådant besök? Ger upp? Lägger sig i sängen och hoppas på en bättre morgondag? Man kanske gör som jag, försöker vända en nedåtgående spiral, förändrar livet, ens rutiner och vardag, försöker hitta det som gör att man bara blir sämre och sämre, blir gravid. För tro det eller ej, just i mitt fall så var faktiskt graviditeten lösningen på mina problem. (Annars är jag ganska emot att lösa problem med att skaffa ett barn :))...fortsättning följer.

Under några veckors tid har jag och några tjejer planerat en babyshower för min älskade syster. Nu är det bara knappt två månader kvar innan jag ska bli moster för första gången. Jag längtar efter det lilla pyret så otroligt mycket. Längtar efter att få se vad det är för en liten människa som gömmer sig där i magen. Att bli moster känns stort, nästan lika stort som att själv bli mamma. Tänk att min lilla lillasyster ska bli mamma. När växte den där lilla tjejen upp och blev en vuxen självständig kvinna?

 

Nu ska bloggen fixas och göras om lite framöver. Som ni märkt så är jag ju inte längre "mamma till två" som det står. Behöver uppdateras med lite nya bilder också såklart!

 

Skulle det bli lite rörigt ett tag så vet ni varför.

 

Fredag idag och det betyder att Mira är på skolan och pojkarna hemma. Melvin sover sin morgonlur och Theo ligger på golvet och leker med bilar. Lugna gatan med andra ord. Jag passar på att sitta en stund vid datorn innan det blir matrace och sedan hämtning av Mira.

Tänkte vi skulle hinna med ett besök till bibblan och affären också nu på förmiddagen... får väl se om jag har tiden på min sida. Att fredagshandla med tre barn är lite att ta sig vatten över huvudet... speciellt då det går att undvika.

 

Att jag lyckades få med Theo på denna fotosession är ju bara att sätta ett kors i taket för. Så lyckligt lottad som får ha så fina pojkar. Fina både på insida och utsida såklart.

Hoho... här ekar det tomt. Mest tomt på inlägg för jag ser allt att ni är några som troget kikar in och säkert lite buttert muttrar "Nähä inte nåt inlägg idag heller".

 

Sommaren kom och sommaren tog över. Vi har haft en underbar sommar med mycket bad sol och familj. Maken har varit ledig 8 veckor och trots att sjukdomar satte stopp för en hel del av våra semesterplaner så fick vi verkligen tid till att bara umgås och njuta tillsammans alla fem. Det är väl ändå det som är semester. Att hinna umgås och ta hand om varandra. Sen är det inte alltid rosa skimrande moln och glada leenden. Barnen blir less på sina föräldrar, man blir less på regnet, bebis som inte vill sova, syskonbråk, oenigheter om vad man vill göra, tjaffs om antalet glassar på en dag m.m. m.m. Men det är väl ändå så livet ska vara... eller åtminstone är.

 

Nu har 2 veckor gått sedan skolstart och jobbstart.

 

Mira har börjat förskoleklass och bytt skola. Stora fina tjejen. Helt själv från avdelningen och gick på tidigare kom hon till en ny stor skola med elever från åk 1-6 samt förskoleklass. Hennes fröken säger att det går jättebra och att hon varje dag strålar och är glad och pigg. Jag hoppas verkligen att hon hittar några bundisar som hon kan leka med så att övergången rullar på smärtfritt även framöver.

 

Theo har gått upp på storbarnsavdelningen och han njuter av att äntligen få leka med de stora grabbarna på heltid. Även om lämningarna inte går så bra och han själv säger att han hellre vill vara hemma med mamma och Melvin, så vet jag att han har jättekul när han väl är där och jag hoppas och tror att den här kämpiga perioden av trots och ledsamhet snart ska vara över. Inte så bara att starta upp igen med 15/v när man varit ledig en hel sommar.

 

Jag njuter av att vara hemma med Melvin några timmar i lugn och ro och sedan få mysa med alla mina tre skatter på eftermiddagarna. Denna mammaledighet är helt klart den mest behövliga och bästa av de tre gångerna. Dels för att min kropp så väl behöver det...men mer om det en annan gång.

 

Någon som fortfarande läser? Som ni förstår har jag ju en hel massa på lager att blogga om. För det är klart att jag måste försöka hålla liv här inne, mest för min familjs skull uppe i dalarna som såklart vill kunna se bilder och få lite uppdateringar om läget här nere i småland med barn och barnbarn.