Höstlov denna veckan. Mira och Theo som annars är hemifrån till kl 13.30 varje dag är alltså nu hemma på heltid. Otroligt mysigt att kunna ta det lugnt på morgonen och gå omkring i pyjamas till förmiddagsfikat om man så vill. Jag insåg idag hur mycket jag saknat de lugna mornarna med barnen. Det ÄR otroligt stressigt att komma iväg med tre barn till kl 8.15 varje vardag.

 

Ska erkänna att jag har varit och är väl fortfarande lite nervös för denna veckan då jag vet hur snabbt de stora barnen börjar klättra på väggarna av att vara hemma ensamma med mig hela dagarna. Igår hade vi dock en toppendag och de lekte hur bra som helst hela dagen. Idag har det varit lite mera "jag vet inte vad jag ska göra" och för 5 min sedan skickade jag ut dem en sväng då jag fick nog av spring och brottaslekar.

 

Både igår och idag har våra lekkompisar som vi planerat att träffa avbokat pga sjukdom. Sådana tider nu verkligen. Imorgon ska vi iaf träffa Mariam och grabbarna så det ser jag fram emot.

 

 

 

 

Idag fick Melvin flytta över till den lite större bilbarnstolen. Den bakåtvända varianten. Jag hade en bild av hur jättestor stolen skulle bli och har haft lite ångest över att vi borde köpa en ny som är lite mera ombonad än denna. Men nu när jag provsatt honom i den så kändes det mycket bättre än i tanken. Han fyller ut den bra, åtminstone nu under detta halvåret då man har lite bylsigare kläder. I babyskyddet hade han inte fått plats med någon overall. Nu sitter han högre upp och kan se ut genom fönstret vilket säkert också kommer att göra honom nöjdare i bilen. Jag gillar maxi cosi då kan man sätta den i lite lutande läge. Min förhoppning är att han ska kunna sova gott även i denna stolen.

 

Idag har jag och Melvin en hemmadag. Jag ska ta och sammanställa några beställningar jag har men annars blir det en lugn dag. Melvin har sovit dåligt denna veckan och han är väldigt gnällig när han är vaken. Jag gissar på att det är någon tand på gång nu igen. Måtte de komma nu i rasande fart så vi slipper dra ut på detta jobbiga så mycket längre. Med tanke på hans vakenperioder så är det bra att jag inte har några planer idag, då kan jag slå mig ner på golvet brevid min lilla gullgroda med gott samvete.

 

 

 

Vi har haft en helt fantastisk helg. Så mysigt att komma upp till dalarna såhär när hösten är som bäst. På lördagen fick vi riktigt härligt väder också så vi passade på att gå ut en sväng och ta några bilder. För en gångs skull var det Theo som fastnade mest i kameran, det hör verkligen inte till vanligheterna.
Min fina pojk.

 

Under helgen har vi försökt träffa så många vi bara hunnit med. Våra familjer och några av våra barndomsvänner med familjer. På lördagkvällen var jag och fyra goa tjejkompisar ut och käkade på restaurang. Vi hade en toppenkväll utan gubbar och barn med mycket skratt, nostalgi och allvarliga samtal. Jag älskar att man kan träffas igen efter månader och ibland år men ändå klicka och få det att kännas som att det var igår vi satt på cyklarna påväg hem till någon i gänget för att hänga hela nätterna långa. Man är lyckligt lottad som har så fina vänner.

 

 

Idag fick vi en rätt kaosartad start på morgonen. Jag var trött och det resulterade i att vi var lite sena. När vi väl kom ut och alla barnen var påklädda så inser jag att bilnyckeln är spårlöst försvunnen. Visade sig att det var Maken som fått med sig båda nycklarna till jobbet idag. Där står jag alltså med tre otåliga barn och regnet som öser ner. Bara att sätta Melvin i vagnen istället för bilstolen och traska iväg till skolan med Mira. Theo fick vara hemma då hans förskola ligger lite längre bort och dit orkade jag inte gå två vändor idag. På bilden ser ju båda rätt glada ut men jag kan lova att det blev andra ljud och miner när Theo förstod att vi skulle vända och gå hela vägen hem igen sen när vi lämnat Mira.

 

Nu har vi iaf kommit hem och fikat lite. Lugnet börjar infinna sig och jag sitter och planerar packning inför helgen då vi åker upp till dalarna. Ska bli skönt att komma "hem" en sväng och bli lite ompysslade. Hösten uppåt landet är så fin. Jag hoppas inte alla löv tillat av träden än.

 

 

 

Behöver hjälp med detta med att välja fodrat galonställ.

 

Till Mira lyckades jag fynda ett bagagnat set med jacka och byxa på klädbytardagen för några veckor sedan.

Nu ska jag köpa ett till Theo och kan inte bestämma mig för om jag ska köpa jacka och byxa eller overall.

Vi kommer inte att använda bara jackan någongång, utan när det används så använder vi både jacka och byxa.... och då kan man kanske lika gärna ha overall? Eller?

 

Kommer mest att användas på förskola och då ska han ju klä på sig själv. Overall enklast?

 

Så långt talar mycket för att köpa overall... men så tänker jag; han är ju ändå 4,5 år. För bebisaktigt med overall?

 

Någon med tips på vart man hittar billiga fodrade set? Har ett här hemma som jag köpt på stadum outlet för 350 kr (byxa och jacka) eller denna overallen från ellos som jag med rabatt kan få för 299 kr. Finns det ännu billigare någonstans? Hjälp mig!

 

 

Jag har haft min diagnos nu sen Melvin låg i magen. Ca 2 år innan graviditeten hade jag kämpat med div. symtom som inte fått någon förklaring. Såhär i efterhand vet jag ju att symtomen kom före det att blodvärderna blev dåliga. Det som varit bland det jobbigaste med mitt mående är helt klart den kroniska huvudvärken. Jag är så glad att jag numer kan vakna utan huvudvärk och i sällsynta fall få gå en hel dag utan att huvudet smärtar. När det var som värst höll jag på att bli galen. Att sköta jobb och barn/hushåll/familj samtidigt som huvudet håller på att sprängas är fruktansvärt jobbigt. En annan sak som psykiskt varit otroligt jobbigt är min viktuppgång på över 15 kg. På ett år gick jag upp de kilona och då utan någon direkt ändring i min kost. Det är alltså mer än 1 kg /mån!

 

Efter att Melvin föddes gick jag ner gravidkilona ganska snabbt och har nu legat på de 15 plus ganska stabilt i fler månader. Det positiva är att med medicineringen går jag åtminstone inte upp mera men jag går heller inte ner. Därför har jag nu bestämt mig för att kämpa mig neråt på egen hand.

 

Jag har gjort (för mig) ganska drastiska ändringar i kosten och jag försöker träna i den mån min kropp klarar av. Hypotyreosen gör tyvärr att jag får otroligt ont i leder och muskler så fort jag tränar och det enda jag klarar just nu är kortare promenader och simning. Jag hoppas dock att med hjälp av Olga Rönnbergs bok för nyblivna mammor kunna träna upp rygg och bål styrkan så pass att jag på sikt kan återgå till att träna på gym så som jag brukade göra.

 

Jag är nu inne på min tredje vecka med nyttig mat och noll fika/godis/snabba kolhydrater. Vågen visar på -2 kg och jag känner att jag är på rätt spår. Varje kväll är ett maraton att utkämpa mot mitt sockersug (ökat sockersug, även det ett symtom för oss med hypo) men jag ska klara det!

Svårigheten ligger i att inte tappa fokus och kämpaglöd även fast det går sakta. Att inse att 0,5 kg i veckan är BRA och betyder på 2 mån 4 kg. 4 mån 8 kg. osv.

 

Jag gillar inte egentligen att skriva om min vikt, men jag tror att jag behöver vara öppen med att jag kämpar med detta så att alla runt om mig vet och då inte ifrågasätter mig när jag tackar nej till fika eller liknande. Fast jag dricker gärna en kaffekopp i trevligt sällskap, så sluta inte bjuda mig och familjen på fika för all del :)