Allt vår lilla pojk önskat sig (inte riktigt sant då han kryssat i hela leksakskatalogen), iaf det han önskade sig mest var att det skulle snöa på hans födelsedag. På morgonen då han sitter och tittar på bompa ser jag helt plötsligt hur stora flingor börjar falla till marken. Tror det var jag som blev mest lycklig över att han faktiskt fick snö på sin dag även om den bara varade en kort stund och sedan smälte bort.

 

Min mamma brukar säga att de barn som varit snälla som lamm tills de fyller tre år blir dubbelt så jobbiga när de väl kommer in i sin trotsperiod. Jag vet inte hur sann den teorin är men jag kan säga att den stämmer mycket väl överrens med det vi nu upplever med Theo.

 

 

Theo har alltid varit vår lilla ängel. Han har ätit allt, somnat utan problem, sovit hela nätter sen ganska tidigt, varit go snäll och mysig och aldrig gjort en fluga förnär.

NU är det en helt annan grabb vi har här hemma. Han har under en längre period (kanske ett halvår) utbrott vid varje måltid förutom frukosten. Han vill inte ha någon mat och tycker inte om något. Nu vet vi att detta inte stämmer då han alltid ätit allt förrut och på förskolan äter med god aptit och tar om både en och två gånger vid varje lunch. Om vi försöker bestämma vad som ska ätas till frukost så blir det samma utbrott där så när det gäller frukosten har jag gett honom fria tyglar att välja vad han vill äta. Man får välja sina duster och huvudsaken är att han äter, inte att vi äter samma frukost.

 

Förrutom maten så är det utbrott om minsta lilla grej så fort det inte går som han vill eller han inte får göra det han vill. Han har alltid vart ett barn som man måste "förvarna" om saker o ting. Ska man till förskolan så måste man säga till i god till innan och tydligt förklara hur mycket han hinner leka innan eller hur mycket han hinner se på bolibompa.

NU räcker det inte med att "förvarna" utan vid varje omställning (påklädning, mat, sluta se på tv, sova, åka m.m.) så är det tuffa förhandlingar där jag förvarnar och han gråter, bråkar och hotar att inte göra som jag säger om han inte får göra ditt o datt.

 

Till sist orkar man inte bråka om allt och det slutar med att det kompromissas hit och dit, det hotas, mutas och bråkas. När han väl somnar är man helt slut som förälder och sitter där med jordens dåligaste samvete över att ha bråkat med sin älskling hela dagen lång. Vi älskar ju vår lilla grabb och det är väl detta som är en del av kärleken, att tukta, uppmuntra, uppfostra och lära barnen vad som är rätt och fel.

Jag är glad att han ändå har sin gosiga sida kvar också och gärna kryper upp i knät och kramas en stund under dagen. Det visar väl också att oavsett hur mycket vi bråkar och är arga på honom så behöver han oss och vill att vi ska fortsätta älska och uppfostra honom som vi gör.

 

Detta med trotset är verkligen skitjobbigt och tro inte att det som funkade på det ena barnet ska funka på det andra barnet.

Önskar jag kunde filma min lilla goding just nu och visa för er. Han sitter här med en lastbil och en traktor och leker med sig själv. "Hej lastbilen ska du hämta mer skräp" Ja, det ska jag göra" "Men jag glömde nånting" "Jaha, vaddå?" "Ett litet hjul, mitt måste bytas!"

Vi var på 21/2 års kontroll igår på bvc. Han var en mycket vältalig pojke tyckte "bvctanten". Han höll låda minsann. Det första han sa när vi satte oss ner var "Hej, vad heter du och varför har du skor på dig och inte vi?" Dom behöver inte kunna säga mer än tvåordsmeningar vid två och ett halvt år. Jag tycker att det är ganska intressant hur två syskon kan utvecklas så olika.
Satte tex Theo med pussel idag och det hade han absolut inte samma öga för som Mira hade vid samma ålder. Olika är dem men lika underbara båda två.

Fick också reda på att han är 99 cm lång och väger 17 kg. 5 cm längre och 2 kg tyngre än Mira vid samma ålder.
En stor duktig pojke har vi alltså och man kan inte låta bli att bli lite stolt både över honom som är så duktig och sig själv att man fostrat en sån fin kille.

Ikväll är Maken på fotbollsmatch så jag ska strax ta tag i detta med läggningen. Vill inte alls så därför skjuter jag på det så länge jag kan. Övervägde att ge dem en skål med några godisar framför en film och skjuta på läggningen ännu mera... men insåg att det inte alls är värt det när de får spring i benen av sockret.

Var till vårdcentralen med Mira idag. För att göra en lång historia kort... Halsfluss och infektion i lillfingret (efter att hon klämde sig i en dörr i tisdags). Stackars liten måste nu äta penicillin. Gav henne första dosen idag och fick hela dosen över mig när hon samtidigt som hon spottade skrek "Mamma, jag älskar inte det här. Det är jätte äckligt och jag vill inte ha mera". Kul... speciellt när det är 3*10 doser kvar.

bilden är från i somras när vi var på Astrid Lindgrens Värld.