Igångsättning även denna gången
12:57:00 Graviditeterna » Kommentarer(1) «
Idag har jag fått beviljat en igångsättning ca 2 veckor innan beräknat födelse datum. Det betyder att det är ca 2-3 veckor kvar bara av den här graviditeten. Jag börjar helt plötsligt inse att vi verkligen kommer att ha en liten bebis i familjen inom kort. Väldigt konstig känsla. Beviljad igångsättning får jag pga "huminitära skäl". Skäl som jag inte helt vill gå in på här i bloggen men det har dels att göra med hur jag mår rent fysiskt med foglossning osv.
Så skönt att få ett datum att se fram emot. Även om det fortfarande kan ändras om det är kaos på förlossningen eller om min kropp är väldigt omogen just den dagen.
Helt plötsligt känns krämporna hanterbara för jag vet att det kommer ett slut på det hela. Det gör det lite enklare att härda ut de jobbiga förvärkarna som jag har varje kväll. Det gör att foglossningen inte längre kan ta över mitt psyke på samma sätt för jag vet att det innan februari är slut kommer att bli bra igen. Även om jag sover som en kratta och har ont konstant så kommer jag att klara det och jag kommer inte att behöva gå över tiden och "plågas i onödan".
Helt plötsligt känns krämporna hanterbara för jag vet att det kommer ett slut på det hela. Det gör det lite enklare att härda ut de jobbiga förvärkarna som jag har varje kväll. Det gör att foglossningen inte längre kan ta över mitt psyke på samma sätt för jag vet att det innan februari är slut kommer att bli bra igen. Även om jag sover som en kratta och har ont konstant så kommer jag att klara det och jag kommer inte att behöva gå över tiden och "plågas i onödan".
Idag är en bra dag, även om jag knappt tar mig upp för trappan här hemma. Nu ska jag sätta mig och skriva upp vad som ska göras och fixas under dessa 2-3 veckorna som är kvar. Med något litet att göra varje dag så kanske tiden går lite snabbare.
Bilder v 35
11:58:00 Graviditeterna » Kommentarer(2) «
Eftersom detta med största sannorlikhet är sista graviditeten kände jag att jag ville föreviga magen med några studiobilder innan bebisen kommer. Det blev många fina bilder och jag tänkte visa några för er här på bloggen.
Då jag inte alls känner mig bekväm i min kropp denna graviditeten så är jag glad att fotografen lyckades ta bilder som jag ändå kan se på utan att må dåligt. Mycket fokus på magen och den kommer jag alltid att vara stolt över. Även om det är otroligt osmidigt och tungt att vara stor så gillar jag min bumling till mage. Otroligt också att se hur mycket kroppen kan förändras på så kort tid och sedan gå tillbaka (förhoppningsvis) till ursprunglig form efter att bebisen är född.
Ni som tycker det är äckligt med mycket hud eller magar i allmänhet får blunda nu.
Sven, foglossning och piller
15:01:00 Graviditeterna » Kommentarer(0) «
Igår sa Theo åt mig på skarpen "Mamma du får aldrig mer säga att jag är gullig eller söt, jag är bara snygg faktiskt. Ta ett kort så får du se"
Underbara unge. Han är väldigt fokuserad på just nu att bli storebror och att fylla 4 år så att kalla honom gullig eller lilla gubben är som att ge honom smisk på bara rumpan. Men han får gärna bli stor, speciellt om det betyder att jag kan förvänta mig att han klarar sånt som en "stor pojk" ska klara. Som att äta maten som bjuds och sätta på sig kläder själv utan div utbrott. Tveksam om han riktigt förstått vad det innebär?
Jag sitter och äter lite mellis innan jag ska hämta barnen. Mellis för mig numer innebär 2 alvedon (fick testa en ny sort 665 tror jag den hette, hoppas den ska hjälpa) 1 st illamåendetablett, en smörgås, två pepparkakor och lite glögg.
I natt har jag inte sovit nåt alls typ. Dels så har Sven stört min sömn men också de eviga sammandragningarna som kommer så fort jag vänder lite på mig och så den hemska foglossningen. Det blir värre och värre nu och vetskapen om att det redan börjar störa min sömn så mycket gör mig lite deppig. Hur kommer jag att må om två månader kan man ju fråga sig!? Jag kan inte ligga ner för det gör ont i höfterna, jag kan inte sitta upp för det strålar i fogarna och jag kan inte gå för det smärtar. Kul! NOT!
Idag har jag försökt få upp humöret genom att köpa en bilbarnstol till bebisen. Kändes bättre för en stund.
Vecka 26, 99 dagar kvar...
22:11:19 Graviditeterna » Kommentarer(1) «
Även om det känns som att tiden går väldigt sakta just nu så går det iaf framåt. Vi har kommit ner på tvåsiffrigt och nedräkningen har börjat på allvar. 99 dagar kvar, tre månader. Min förhoppning är att åtminstone december ska gå snabbt.
Redan denna veckan har jag hunnit med ett besök på mvc, där allt såg bra ut och jag fick lyssna på lilla hjärtat. Magmåttet ligger en halv kurva över "normal" och det är lika som jag legat med båda de andra busungarna. Så det övriga på magen som gör att jag ser ut att va i v 35 beror helt enkelt på för många kanelbullar tyvärr. Att det stod error på vågen när jag skulle väga mig under helgen säger ju sitt. Trodde det var ett skämt först, men nejdå. Mira kunde väga sig utan problem men när jag ställde mig så blev det error. Kanske någon som försöker säga åt mig att jag inte borde väga mig mera då det finns risk för depression om jag får se den acktuella siffran.
Jag har även hunnit med ett läkarbesök som slutade med att hon sjukskrev mig tiden ut. Det betyder att om jag nu inte blir bättre så har jag jobbat totalt 3 dagar under hela denna graviditeten. Helt sjukt! Behöver jag ens nämna att detta är sista barnet och att jag aldrig mer kommer vilja utsätta min kropp för det här igen. Inte för att han inte är värd det lilla bebben utan för att jag helt enkelt inte skulle orka... varken fysiskt eller psykiskt.
Förutom mina krämpor med illamåendet, halsbrännan, foglossningen och sammandragningarna som (framförallt de två sistnämnda) blir värre och värre så är det sig likt som tidigare veckor. Bebisen blir livligare och livligare och jag älskar känslan när han sparkas och har hicka där inne i magen. Jag har fått tillbaka tröttheten igen och jag vet inte om det kan bero på lite järnbrist eller vad. Suget efter att handla och boa till bebisen börjar komma mer och mer och just nu planerar jag mycket kring hur vi ska göra om här hemma för att det ska passa familjen bäst. Kollar tapeter planerar planlösningar i rummen och googlar på inspirationsbilder. Man får ju försöka rosa sig med nåt nä rman är stillasittandes/liggandes.
Jag försöker även fundera på namnförslag men fy va svårt det är med namn till pojkar, som dessutom ska passa ihop med Mira och Theo. Barnen har bestämt att han ska heta Wilgot och får han inte heta det så vill dom inte ha någon bebis. Utpressning.
Solen i mitt liv
19:45:00 Graviditeterna » Kommentarer(1) «
Nu är jag ju inte helt opartisk, men jag tror allt hon är den sötaste i världen. Mitt lilla charmtroll, busunge, sötnos och alldeles alldeles underbara dotter. Vad skulle jag ta mig till här i livet om jag inte hade barnen.
Den största skräcken i världen är att de skulle tas ifrån mig på något sätt. Nu när jag går hemma och allra helst gräver ner mig o tycker synd om mig själv 24 h om dygnet så är det barnen o mannen i mitt liv som håller mig på banan. Ofta skäms jag för mina tankar och min deppighet för jag vet ju att det finns så många som lider och har det så mycket värre än jag har det. Vad är väl lite gravidietetskrämpor i det stora hela? När jag ser på barnen och allt det dom ger så tänker jag ändå att det är värt allt. Har vi lyckats två gånger ska vi väl ändå kunna lyckas en tredje gång med. Men så kommer jag ändå alltid tillbaka till smärtan, illamåendet och allt det jobbiga... det är riktigt tufft just nu. Ber o hoppas att julen ska få föra med sig många härliga stunder med familjen och att tiden ska rulla på snabbt fram till mars.
vecka 24, varmt väkommen
22:13:50 Graviditeterna » Kommentarer(3) «
Denna veckan är en stor milstolpe. Skulle bebisen födas nu och framåt så finns det en chans att han kan klara sig med bra läkarvård. Det gör att jag kan andas ut lite och inte bli spänd i både kropp och sinne så fort jag ligger här en kväll med sammandragningar.
Idag har inte varit någon bra dag. När Maken kom hem parkerade jag mig i badet där jag låg en timme och försökte få kroppen att slappna av. Kändes lite bättre efter det när jag sedan även kunde krypa ner under en filt i soffan och slötitta på tv.
Det är så fruktansvärt frustrerande att jag inte klarar av att göra något utöver att vila. Förstår ni hur trött jag är på orden "vila" och "ta det lugnt"!? När man har vilat konstant i 4 månader då vill man inget hellre än aktivera sig och springa ett maraton helst.
Tänker inte skriva mer om denna veckan förrutom att jag numer känner bebisen utanpå magen dagligen. Barnen har inte lyckats känna än, men det kommer nog snart. Det märks att det inte längre bara är en liten "fisk" där inne. ca 30 cm nu från tå till huvud. Inte så lite det inte.
Bebben i v 22
12:48:45 Graviditeterna » Kommentarer(4) «
Då har vi gått in i ny vecka igen. V 22 nu och det går framåt även om det för tillfället känns oerhört segt. Magen växer och jag börjar undra vart detta ska sluta. Vikten har skuttat alltför mycket uppåt de sista veckorna och jag hoppas innerligt att det blir som med Theo att jag står still sista halvan av graviditeten. Att tänka på alla graviditetskilon som sedan ska kämpas bort gör mig lite deppig, jag försöker tänka på vad vi istället får och hoppas på att kroppen kommer i form så småningom oavsett hur mycket jag går upp nu.
Jag fortsätter kämpa på med mitt illamående, foglossningen och sammandragningarna. Jag sitter här varje kväll numer och har väldigt ont i både mage och rygg. Dessa veckor tycker jag är extra nervösa och oroliga och det är omöjligt att inte tänka tillbaka på tiden då jag blev inlagd med Mira. Att det var så nära att hon ville komma ut redan då i v 23/24. Utsattheten att ligga där på förlossningen och inte ens få gå och hämta mat själv. Jag hatade det och hoppas att jag slipper samma oro denna gången.
De positiva sakerna är att jag känner bebisen dagligen nu. Fortfarande inte utanpå magen, vilket irriterar Mira väldigt. Det är så mysigt att varje lugn stund och efter att jag ätit känna det där fladdret som mer och mer börjar bli rejäla kickar. Jag tror bebben gillar clementiner lika mycket som jag då han alltid vaknar då jag ätit sådana. Det är väl min gravidcraving just nu - clementiner.
Liksom när jag väntade Theo är jag inte alls så sötsugen och tom chipspåsarna ligger orörda. Inget jag tänker kämpa för att få tillbaka sug efter:)
Jag ser fram emot de olika delmålen. 100 dagar kvar, 10 veckor kvar... just nu är det som sagt bara seeegt. Saknar jobbet och det sociala livet!
It´s a boy!
21:25:19 Graviditeterna » Kommentarer(2) «
Miras kommentar när sköterskan berättade att det var en lillebror i magen var: "Åhh nej, jag vill ju ha en lillasyster ju". Mira hade förvarnat mig innan ultraljudet och sagt att om det blir en pojke så skulle hon börja gråta. Riktigt så illa blev det ju inte, men hon sa flera gånger under dagen att hon inte var nöjd med resultatet.
När vi kom hem hade Mira en lektion med Theo och berättade vad man kunde se på bilden från ultraljudet.
Intressant proportion på de manliga delarna jämfört med resten av kroppen tycker jag.
Själv trodde jag verkligen att det var en flicka denna gången. Min kvinnliga intuition är alltså inte att lita på överhuvudtaget. Jag hade tom gått och köpt en klänning till bebisen i förra veckan.
Ärligt talat så hade jag hoppats på en flicka. Jag vet att man inte får säga så eller önska så. Huvudsaken är att man får ett friskt barn... och absolut det är det viktigaste men jag hade ändå en liten önskan. Jag har länge gått och smygkänt o tittat på alla söta tjejbebisplagg. Jag sörjer att jag inte får plocka fram alla Miras gamla kläder för att använda dem igen. Självklart sitter det inte bara i söta kläder utan även i en djupare känsla än så... men lite gör det mig ändå ont att få lov att gå förbi allt rosa. Lillebror är verkligen älskad redan och det oavsett kön så jag hoppas ni tar mina ord på rätt sätt.
Hjälp va Mira kommer att bli mammas tjej framöver, ännu mera än hon redan är. Tack o lov att hon gillar rosa och flickigt precis som jag. Tack o lov att hon gärna är "mammas flicka".
Jag är glad att vi tog reda på könet. Nu känns det så mycket mera verkligt. Vi kan prata om "lillebror" istället för "bebisen" med barnen. Jag kan boa och fixa i blått och grönt (Unisex vad är det?;)) och tänka på den lilla bönan i magen som en liten grabb. Det gör att "magen" får en personlighet och vi får ett annat band till varandra även innan födseln.
Vi övervägde dock en sekund att hålla det hemligt. Tills jag insåg att klart att Mira måste få prata om lillebror då hon varit med och sett honom idag. Och... hur lätt är det att hålla nåt hemligt när varje människa vi stöter på får höra att "mammas bebis" minsann har en snopp (tydligen ingen liten sådan heller).
Theos kommentar till att det var en pojk var: "Jaha. Då ska han heta Tavla i efternamn och Pil i förnamn"
Ultraljud v 20
14:37:00 Graviditeterna » Kommentarer(101) «
Idag har vi gjort rutin ultraljudet. Sååå roligt att få träffa lilla ärtan och se hur hen sparkade och hade sig. En riktig liten buse var det minsann. Fick förklaringen till varför jag inte känt sparkarna riktigt än även om jag känner det massor "inuti". Moderkakan ligger nämligen i framvägg och gör att sparkarna dämpas lite. Hoppas dock att bebben blir stor nog snart så man kan känna igenom. Tror att de stora barnen skulle uppskatta det.
Jag var så sjukt nervös innan ultraljudet. Mer nervös denna gången än med någon av de andra två barnen. Kändes inte som att vi skulle kunna ha sån tur att få föda tre friska barn. Jag övertygade nästan mig själv till sist om att det måste vara något fel på pyret i magen.
Mira vaknade tiiiiidigt i morse och har hoppat hoppsasteg och sjungit hela morgonen. Så glad och förväntansfull. När vi kom ut från ultraljudet suckade hon och sa "Nu mamma har jag jätte ont i magen efter det här".
Jag velade in i det sista om det verkligen var rätt beslut att ta med henne med tanke på alla tråkiga besked man kan få på en sån här undersökning. Nu hade jag ju varit på ultraljud tidigare och då kändes det på nåt sätt lite säkrare iaf och att det värsta som kan hända inte borde kunna ske. Jag hade förberett maken på att han skulle få gå ut med Mira om det blev någon känslig information.
Jag är så glad såhär i efterhand att vi hade henne med oss. Hon satt i pappas knä och höll mig i handen under undersökningen. Hon var så tyst och duktig hela tiden. Enda tills de berättade vad det var för kön på bebisen... men mer om det vid senare tillfälle.
Nu känner jag mig lugn inombords och tacksam över att allt såg bra ut. Tänk att man kan älska någon innan man ens har träffat. I perspektiv till underverket vi skapat tillsammans jag och Maken så är mina krämpor ingenting. Jag kan stå ut allt och kämpa varje sekund dessa nio månader bara jag vet att jag får träffa den lill* sedan.
Beräknat födelsedatum 12 mars 2014 <3
Magisk vecka?
09:22:00 Graviditeterna » Kommentarer(1) «
Såhär myigt kan det se ut här på morgonen när min lilla mysgubbe vaknat.
Jag är väldigt trött och slut i kroppen idag. Hade tänkt ta mig ut på någon liten promenad, men jag kan inte förmå mig själv att lyfta på rumpan och ta mig någonstans.
Blev så less på allt i morse då jag för ett ögonblick inte tänkte mig för utan svalde mina tabletter mot illamåendet med ett glas vatten. Två sekunder senare fick jag rusa till toaletten. På typ fyra månader har jag inte kunnat dricka ett helt glas vatten utan att spy. Vanligt kranvatten är verkligen det som triggar igång mina kräkreflexer mest. Vilket är ju helt sjukt när jag egentligen älskar vatten och dricker det till allt vanligtvis. Numer måste det vara kolsyrat vatten eller en skvätt saft i, då går det bra.
Vecka 20 är och har varit mitt mål länge nu. Jag vet att jag blev lite bättre på illamåendefronten vid den tiden när jag väntade Theo. Jag vet också att många säger att v 20 är en av de magiska gränserna precis som när man säger att i v 12 så går illamåendet över för de flesta. Går det inte över i v 20 brukar det dock inte gå över alls utan man får stå ut med det resten av graviditeten. Återstår att se, men de här "magiska" veckorna får mig alltid att må lite sämre psykiskt när jag inser att jag inte är som "normen" och blir bättre som man bör.
Krämporna är många och dagarna äro långa
14:58:00 Graviditeterna » Kommentarer(0) «
Fortfarande v 18 och detta är två nytagna bilder på den växande bebishyddan.
Krämporna är som sagt många och jag har tappat räkningen på vilken sjukskrivningsvecka jag är hemma på nu. Dock inte jobbat sen början på juli och det blir ju några månader vid det här laget.
Jag hatar känslan av att man bara sitter av tiden. Att dagarna bara rullar iväg och jag varken får nåt nyttigt eller roligt gjort. Höjdpunkten denna veckan är ett besök hos sjukgymnasten och nästa vecka är det ultraljud. Men det är väl såhär det är nu en period. När jag sedan tänker tillbaka på den här tiden så hoppas jag att jag kommer att känna att det var en liten del av mitt liv och att det var värt varje liten minut.
Jag jobbar i nuläget 2 timmar om dagen med firman och det känns bra att jag orkar göra iaf något och inte bara vara sjuk. Vissa dagar blir det dock en timmes jobb och sedan sängen innan jag orkar slutfölja arbetsdagen, men det är väl det som gör att det funkar. Att jag är hemma och jobbar och kan styra tiden efter dagsform.
Idag har jag roat mig med bokföring och att laga och serva en av symaskinerna.
Något annat viktigt för dagen! Glöm för all del inte bort att Grey´s anatomy har säsongsstart ikväll!:)
Foglossningsbälte och nysytt till bebben
20:07:48 Graviditeterna » Kommentarer(2) «
Idag har jag varit och provat ett foglossningsbälte på mvc. Förra graviditeterna har jag klarat mig utan bälte, eller rättare sagt fått foglossning så sent att jag inte tyckt det var värt att köpa något. Vet inte riktigt vad jag tycker. Just nu är mitt problem framförallt då jag sitter/ligger och förflyttar mig. Jag kan gå kortare promenader men får väldigt ont efteråt. Kanske skulle ett bälte vara lite förebyggande vid promenader och göra att jag inte får så ont efteråt? Någon som testat och kan komma med tips/råd?
Idag har jag haft många tankar mot framtiden och kommande familjemedlem. Kanske var det det som gjorde jag att jag helt plötsligt bestämde mig för att sy nåt till lilla loppan. Det bev en liten overall och jacka i st 56. Coverlocken ville inte som jag ville och den sabbade i stort sett båda plaggen, men synar man inte så noga så är de riktigt gulliga tycker jag.
Jag tycker att det är så svårt att sy nåt riktigt unisex. Jag gillar ju att ha söta flickiga kläder på tjejer och pojkigt på pojkar. Lila/gult funkar väl på båda ändå, eller va tycker ni? Kurbits är väl lite mera flick... men det tyget kommer ju ändå inte att synas så mycket:) Om drygt en vecka så vet vi om det blir en pojk eller flicka. Så spännande!
Att sitta två timmar och sy detta var tyvärr inte det bästa för min rygg och fogar så nu blir det sängläge med ett glas mineralvatten för att dämpa illamåendet som också alltid blir värre framåt kvällarna.
Magen v 17 och tankar kring bebisens kön
10:27:30 Graviditeterna » Kommentarer(0) «
En tecknad bild av min mage. Fastnade i mobilen och lekte lite och vips så blev det en tecknad bild och den får stå för dagens inlägg.
Nu har vi gått in i v 17 gott folk och vi börjar närma oss ultraljudet. Har redan gjort 2 ultraljud så jag vet ju att det är en liten filur där inne iaf. Denna gången ska vi få reda på om allt ser bra ut och även om det är en litet flickebarn eller en pojk. Jag har mina förhoppningar men självklart blir vi glada vilketsom och huvudsaken barnet mår bra.
När vi väntade Mira så åkte vi till stockholm och tog reda på att det var en tjej i magen, med Theo fick maken bestämma och då blev det aldrig någon titt på vilket kön bebisen hade. Jag kom ihåg hur chockade vi båda blev när han kom ut och det var en liten grabb. Jag var så övertygad om att det var en tjej... fast veckorna innan förlossningen köpte jag väldigt mycket "grabbplagg" så kanske hade jag mina dålda föraningar iaf. Jag gillar att veta innan, jag vill ställa in mig på vad det är för bebis och gillar att kunna gå hela vägen i tankarna och planera för hur vårt liv kommer att se ut med det nya barnet. Som att man kan planera framtiden... knappast... men man kan drömma om den iaf.
Har i två dagar varit ute på korta promenader och nu sitter jag här och känner av fogarna. Hade glömt hur hemskt det kan kännas när man böjer sig framåt och höften ger vika. Eller när man ligger i sängen och ska vända på sig och man önskar man hade hjälp av en lyftkran. Ska nog redan nu börja forska i om det finns någon bra sjukgymnast i ämnet. Med Theo var det riktigt jobbigt med foglossningen i slutet. Nu är jag ju både större och mer otränad så det lär ju inte bli lättare. Jag har verkligen otur med alla krämpor.
Vecka 16
10:42:06 Graviditeterna » Kommentarer(2) «
Vecka 16
Kroppen: Den här perioden är ofta en roligare tid av graviditeten och många känner sig lite piggare igen. En del som fött barn förut kan känna att något rör sig i magen, det kan kännas som pirrande bubblor eller som en fisk som spritter till.
Ditt hjärta pumpar 20 procent mer blod än tidigare och det kommer att öka betydligt fram till i slutet av graviditeten.
Fostret: Fostret mäter cirka 16 centimeter och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det befinner sig i. Det omges av ungefär 300 milliliter vatten som byts ut flera gånger per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.
Redan nu har barnet troligtvis utvecklat sitt smaksinne. Barnet kan höra och rycker till om något plötsligt ljud uppträder nära magen. Ljudnivån inne i magen är annars ungefär lika hög som när man står på en trafikerad gata i staden eftersom alla ljud i mammans kropp förstärks i fostervattnet.
Kroppen: Den här perioden är ofta en roligare tid av graviditeten och många känner sig lite piggare igen. En del som fött barn förut kan känna att något rör sig i magen, det kan kännas som pirrande bubblor eller som en fisk som spritter till.
Ditt hjärta pumpar 20 procent mer blod än tidigare och det kommer att öka betydligt fram till i slutet av graviditeten.
Fostret: Fostret mäter cirka 16 centimeter och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det befinner sig i. Det omges av ungefär 300 milliliter vatten som byts ut flera gånger per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.
Redan nu har barnet troligtvis utvecklat sitt smaksinne. Barnet kan höra och rycker till om något plötsligt ljud uppträder nära magen. Ljudnivån inne i magen är annars ungefär lika hög som när man står på en trafikerad gata i staden eftersom alla ljud i mammans kropp förstärks i fostervattnet.
v 16 och vi går in i den femte månaden, inte långt kvar till halvtid.
Jag mår som ni redan läst inte så bra. Illamående, kräks, känner sammandragningar vid lyft och promenader.
Det positiva är att jag tror jag börjar känna av bebbens sparkar lite. Den där bekanta känslan av att en liten fjäril flyttat in i magen men vill ut. Bubbel, fladder och små kickar. Underbara känsla!
Magen har växt mycket och jag har en rejäl kula redan. Några vanliga byxor kan jag inte längre ha och jag har sytt om en del kläder i garderoben och satt i div resårer. Precis som under tidigare graviditeter så klarar jag inte av när något trycker mot magen så korta resårer föredras och inga för tajta strumpbyxor.
Vikten står på + 2 kg och där hoppas jag det står still några veckor till.
Klagovisa nr 375
10:23:18 Graviditeterna » Kommentarer(1) «
Förstår ni hur fruktansvärt tråkigt det är att gå hemma och va sjuk. Att lämnas ensam med sina tankar som enda sällskap i 8 timmar varje dag är hemskt. Det finns ju mycket man skulle kunna göra såklart. Städa alla rum rent från varje litet dammkorn och sortera och rensa alla skåp och små hörn i hela huset. Göra en fotobok och rensa bland bilder på datorn. Tvätta. m.m. m.m. OM det nu inte var för den lilla detaljen att jag inte orkar nåt. Absolut inget. Allt fysiskt arbete gör att jag spyr och allt koncentrationskrävande arbete (som att göra en fotobok) gör att jag somnar...typ sittandes.
Insåg nyss att det jag saknar allra mest är den sociala biten med vänner, kollegor och folk i allmänhet. Jag har blivit en sån där dryg mamma som stannar kvar 10 minuter längre vid lämningar och hämtningar på förskolan bara för att få prata med folk. Jag skulle behöva komma ut lite, ta en fika med en god vän och prata om annat än min dumma kropp.
... men då kommer nästa problem. Jag orkar ju inte ens det. Jag sitter och tittar på den där telefonen och väntar på samtal från någon (tom en försäljare duger bra) och sen när det väl kommer så orkar jag inte ens hålla igång ett samtal. Min syster var här i förra veckan och såg på idol med mig. Det är lagom sällskap just nu. Vi växlade några ord, men annars var det fokus på tven. Det orkar jag.
Jag vet att det är en himla klagovisa här just nu. Det var kanske tom bättre när det var helt tyst...
Frukost både en, två och tre gånger
09:58:00 Graviditeterna » Kommentarer(1) «
Jag har just njutit av en kopp kaffe och en macka (min andra frukost för dagen). Får alltid lov att äta två frukostar nu för tiden. Först en macka med barnen när de äter innan förskolan och sedan något mer en-två timmar senare. Äter jag för mycket första frukosten så får jag spendera morgonen över toaletten. Det här med maten är väl ett ganska stort bekymmer just nu. Jag får äta det jag är sugen på, små portioner och gärna ofta. Går det mer än 3 timmar mellan måltiderna så blir jag fruktansvärt illamående direkt. Att äta ofta är väl det enda som håller illamåendet i chack lite. Annars funkar inga av de klassiska rekommendationerna. Fick lergigan comp utskrivet av doktorn, och de gör så att jag får behålla maten jag äter men tar inte bort något av illamåendet. Åhh va jag önskar att det fanns ett piller som tog bort illamåendet helt också.
Igår var en riktig deppdag. Jag hoppas att humöret är lite bättre idag. Började morgonen med en kort promenad och den sköna höstluften gjorde mig gott. Passade på att lyssna på förra veckans Hanna & Amanda poddavsnitt. Underbara tjejer alltså! Skrattade högt flera gånger, lyckades tom få en hund att skälla på mig när jag gick förbi ett hus och inte kunde hålla mig för skratt just då. Har du inte upptäckt dem ännu så gör det! Kanske ska ta o plöja ett avsnitt till när jag ändå håller på... är ju inte direkt så att jag har nåt bättre för mig;)
Försäkringskassan och sjukskrivning = hata
12:01:00 Graviditeterna » Kommentarer(2) «
Den 5 augusti blev jag sjukskriven. Snart 6 veckor sedan. De första två veckorna betalas ut som sjuklön från företaget jag är anställd på medans restrerande veckor ska betalas ut från försäkringskassan. Nu är det ju så att försäkringskassan (förkortar de till FK hädanefter) har en handläggningstid på alla nya ärenden och den ligger i nuläget på 30 dagar. DVS 30 dagar från det att alla papper och intyg är inskickade.
I förra veckan fick jag ett papper från FK där de bad mig skicka in ytterligare ett papper. En ansökan de vid två tidigare tillfällen de senaste 2-3 veckorna talat om för mig på kundtjänst att jag inte behöver skicka in (de bad så mycket om ursäkt för missen, men kunde inte göra något åt det i efterhand). När jag nu lämnat in min ansökan i förra veckan så förlängde detta automatiskt handläggningstiden ytterligare 30 dagar. Det betyder att jag kan komma att vara hemma i 8 veckor innan jag får något beslut från FK.
Det som dom då ska besluta är om min läkare jag träffat är trovärdig nog och skriver ett nog utfört läkarintyg som gör mig berättigad till ersättning. Har jag otur tycker inte handläggaren på FK att jag är nog sjuk (även om läkaren jag träffat och som sett mig och hört mig berätta om mina åkommor bedömt mig 100% sjuk) och jag får då ej ut någon ersättning.
Det kan betyda 8 veckor obetald sjukskrivning. Två löner som uteblir pga att jag är för sjuk för att kunna jobba men för frisk för att vara sjukskriven (Enligt FK).
Är inte detta anmärkningsvärt så säg.
Kanske borde jag fördriva mina dagar med att lägga ut hela vårt hem på blocket och tradera i hopp om att få ihop till mina eventuella obetalda sjukveckor.
Själv kan jag bara konstatera att jag inte har råd att vara hemma längre. Men vad gör man när man inte ens orkar ut på en kvarts promenad eller på en mathandling utan att bli spysjuk och sängliggandes? Att gå tillbaka till jobbet i det läget känns ganska långt borta i planerna.
Gravid minsann
12:03:00 Graviditeterna » Kommentarer(6) «
Ni är några tappra hjältar som fortfarande hoppas att jag ska skriva några rader. Det finns en anledning till att jag inte skrivit på länge. Sen semestern har jag varit hemma och sjukskriven och mina dagar är med andra ord ganska händelselösa.
Det är nämligen så att en liten människa flyttat in och även om det är helt underbart roligt och vi är överlyckliga så förpestar det lilla livet just nu min tillvaro rätt bra. Ungefär från den dan jag fick det där extra strecket på stickan så har illamåendet funnits där som en ovälkommen ovän dag som natt. Jag är för 6 veckan på rad sjukskriven pga detta då det i mitt tillståd skulle vara helt omöjligt att stå i butik och vara trevlig. Att ha spypåse bakom disk är nog inget våra kunder uppskattar.
Jag tillbringar mina dagar framför datorn, i sängen eller soffan. Börjar bli en stig här på golvet mellan de tre stationerna.
Förutom illamåendet, migrän attackerna och den enorma tröttheten så mår jag och familjen rätt bra. Barnen pratar om den lilla bebisen i magen varje dag nästan och Mira vill gärna planera för framtiden och hur hon ska hjälpa till och fixa med lillebror/syster. Theo har lite svårt för tidsbegreppet och frågar ofta om inte bebisen kommit än. Han tyckte det var konstigt att doktorn inte kunde plocka ut bebisen idag när jag skulle på ultraljud eftersom det ändå är samma doktor (enligt Theo) som ska plocka ut den sen.
Vi är idag i v 14 och lilla loppan beräknas titta ut i mars någongång. Spännande tid som väntar. Ni som hänger kvar här på bloggen får vänta er en hel del bebissnack framöver.
Min förlossning 100102 - Så slutade det
12:28:57 Graviditeterna » Kommentarer(13) «
Vi kommer in till förlossningen klockan 15 på lördagen den 2 jan och får träffa världens mysigaste barnmorska. Hon sätter sig ner och tar sig tid att prata med oss om hur allt kommer att gå till och svarar på våra frågor. Jag känner genast förtroende för henne och hoppas att hon ska hinna bli den som förlöser mej senare under kvällen.
Ungefär runt klockan 16 så tar hon hål på fosterhinnorna så att vattnet går. Jag har då värkar som kommer var tionde minut. Jag promenerar omkring i vårt rum, löser sudoku och väntar på att värkarna ska tillta i styrka. Vid halv åtta tiden är det fortfarande lika glest mellan värkarna och det beslutas att jag ska få värkstimulerande dropp också.
Droppet ökas sedan på under intervaller av 20 min. Jag känner hela tiden hur värkarna bli starkare och starkare och tätare och tätare. Än så länge är det dock hanterbart och jag sitter och skrattar och pratar med maken. Jag tittar på klockan och hoppas att värkarna snart ska bli så illa att jag måste andas mej igenom dom på allvar. Nu ska bebisen ut ikväll!
Barnmorskan kommer in med jämna mellanrum och skruvar upp droppet. Nattpersonalen hoppar på sitt skift och vi får en ny barnmorska som också hon verkar jätte trevlig. Det görs en undersökning klockan 22.15 och jag är då inte öppen mer än 4 cm med en liten bit kvar av livmodertappen. Vid det läget är jag nära att ge upp och åka hem igen. Jag sitter då med värkar som kommer var 3-4 min ungefär och nu börjar det göra riktigt ont.
Jag frågar om det finns någon smärtlindring jag kan få och barnmorskan säger att jag kan få testa ackupunktur eller kvaddlar. Jag tackar nej. Ett bad kan jag också få ta om jag vill. Jag tackar vänligt men bestämt nej till badet också och talar om för henne att jag har alldeles för ont och värkarna kommer alldeles för tätt för att jag ska klara av att sätta mej i ett bad. Jag kan i det läget inte göra annat än att ligga i sängen. Nu börjar det gå fort och värkarna blir bara värre och värre. Barnmorskan ler lite och säger att hon tänker höja droppet ytterligare för än är hon inte nöjd med intervallet som värkarna kommer med.
Efter en stund får jag testa lustgasen, men upplever inte att det hjälper så mycket. Så här i efterhand förstår jag att jag inte andades in riktigt rätt och det var tyvärr inte förrän alldeles i slutet av förlossningen som den började verka. Men det kommer vi till om en stund.
Kl 23.30 görs det ytterligare en undersökning och jag är då öppen 6-7 cm. Det pratas om att det nog kommer att bli en 3 januari bebis för nu lär jag inte hinna föda innan tolvslaget. Barnmorskan talar om för sköterskan att stanna kvar med oss inne på rummet för att jag ska känna mej trygg. Det är ungefär här jag börjar försvinna in i min dimma. Jag går in i mej själv och fokuserar helt och hållet på värkarna som i nuläget tar över hela min kropp när de kommer. Jag upplever inte mycket av det som händer runtomkring mej. Det är också nu som de höjer lustgasen och jag börjar andas rätt i masken. I det här ögonblicket minns jag hur jag tänkte " Ja just ja, det var så här det kändes att föda barn."
Jag får någon värk till och nu känner jag riktigt hur bebisen pressar sig neråt. Kroppen tar helt plötsligt över och jag känner hur jag får lust att börja krysta. Jag skippar lustgasen under en värk för att få möjlighet att ta kontroll över min röst och tala om för sköterskan att jag tror att bebisen är påväg. Hon skrattar lite åt mej och talar om att jag nyss blivit undersökt och bara var öppen max 7 cm då. Lång bit kvar, bara att kämpa på. För varje värk får jag mer och mer panik och jag minns hur jag ligger där och inte kan styra över min tunga och tänker att nu dör jag och jag kan inte förvarna varken Micke eller sköterskan. Jag kan inte få fram ett ljud och tappar kontrollen helt över vad som sker. Hjärnan är med men kroppen lyder inte. Till sist lyckas jag fokusera så pass att jag får fram att hon måste ringa på barnmorskan för nu vill bebisen ut.
När barnmorskan kommer in så kan jag inte hålla emot längre och krystar allt jag kan. Bebisen borrar sig ner och så en värk senare är det hela över. Kl 23.43 föds vår son. (knappt 15 min efter senaste undersökning då jag var öppen 6 cm.)
I det ögonblicket blir allt bara för mycket och jag börjar gråta. Lycklig över den lilla grabben som slussas upp på min mage och samtidigt lättad över att allt är över. Jag ligger fortfarande i en dimma och förstår inte riktigt vad som händer runtomkring mej.
På min mage ligger nu vår underbara lilla Theo och helt plötsligt är det helt självklart att det var just han som legat inuti min mage och sparkat bara några timmar tidigare.
Theo var 51 cm lång och vägde 3815g och föddes i vecka 38+0
Än en gång förundras jag över vad min kropp klarar av och ytterligare en gång konstaterar jag att det är värt varje liten värk.
Ett dygn gammal
Älskade Theo vi älskar dej så mycket!
Min förlossning 100102 - Så började det
22:23:05 Graviditeterna » Kommentarer(2) «
En liten sammanfattning om dagarna innan Theo kom...
Jag börjar min berättelse på nyårsafton klockan tolv. Jag sitter uppe i soffan och klockar värkar som kommer allt oftare och allt kraftigare. Jag ringer Jenny som sitter jourhavande barnvakt och hon kommer hit på två röda sekunder. Micke tar en välbehövlig tupplur medans jag sitter kvar och tittar på fyrverkerierna för mej själv.
När Jenny kommer åker vi in till förlossningen och det konstateras att jag inte har nog kraftiga sammandragningar men att hjärtljuden på bebisen är väldigt höga och pga av det vill dom ha kvar mej över natten för observation. Jag sover 1 timme den natten och har värkar hela tiden. På morgonen görs ett ctg igen och det visar sig att hjärtljuden är lägre och mina sammandragningar svagare. Vi får åka hem igen men får en tid till morgonen efter för träff med läkare och bedömning om en ev igångsättning med tanke på mina onda förvärkar. Jag är öppen 2 cm men omogen.
På promenad för att försöka tänka på nåt annat än det onda en stund.
Morgonen efter görs ett ctg och koll. Jag är öppen 3 cm men har oregelbundna svaga sammandragningar (Jag har dock konstant molvärk som tyvärr inte syns på maskinen). Jag har riktigt ont och känner mej helt gråtfärdig då ctg maskinen inte ens visar mina värkar så som jag upplever dom. Vi träffar läkare och hon beslutar att vi får komma tillbaka kl 16 för en igångsättning. Min lycka är obeskrivlig. Äntligen kan jag se ett slut på mitt lidande. 
Sista bilden på magen innan vi åker in till förlossningen för igångsättning
2 veckor innan beräknat födelsedatum får jag alltså tid för igångsättning. Anledningen är mina onda förvärkar och att förlossningen inte startar på allvar trots att jag är öppen 3 cm. En annan anledning är också att jag blev igångsatt med Mira och att läkaren bedömer att jag förmodligen är en person som är värksvag i mej själv och kan behöva lite hjälp på traven.
Här slutade min berättelse sist och här börjar nu den riktiga kampen.
fortsättning följer...
