Igår var det en liten tjej på 5 år som stod och grät utanför jobbet. Det visade sig att hon hade tappat bort sina färäldrar på köpcentrat. Jag tog hand om henne och ringde vakten som kom för att hämta henne och ta henne till föräldrarna. Flickan vägrar då släppa min hand och fick vara kvar tills hennes pappa kom springande med andan i halsen och tårar i ögonen. Det visade sig att hon hade virrat bort sig rejält och tagit sig till helt andra sidan centret. Pappan berättade att hon hade gått framför dem men helt plötsligt varit borta. Läskigt va fort det kan gå när man inte har ögonen med sig konstant. Nu gick det ju bra tack o lov och flickan fick en nalle som hon döpte till My. Man blir glad när man kan hjälpa till... även om jag önskar att barn aldrig skulle behöva komma bort från sina föräldrar.