En tunna av skräck???

2008-08-31 11:03:05 Mitt mammaliv
» Kommentarer(0) «


Det var i fredags som jag var på massage och floating...

Kvällen började inge bra alls. Jag hade prickat in Miras sista ammning perfekt tyckte jag. Jag gav henne en timme innan jag skulle åka för att sedan ge henne en sista slurk precis innan jag skulle gå. Jag vet att hon kan klara sig utan käk i 3 timmar vilket var precis den tid som behandlingen skulle ta. Både jag o maken var beredda på att den sista halvtimmen innan jag kom hem igen skulle kunna bli jobbig och fylld av skrik o gråt men det skulle maken överleva övertalade han mej om. (Och även Mira skulle klara detta även om det skulle bli kämpigt)

När jag skulle ge henne den sista slurken innan jag skulle gå så vägrade hon! Naturligtvis! Hon ville inte äta... hon ville sova. Jag trugade o trugade men min lilla skrutta vägrade.

Så med gråten i halsen (min hals alltså) och ilska över att jag nu inte skulle kunna slappna av alls o bara tänka på mej själv lämnade jag maken o barnet.
Mira skulle alltså få lov att överleva utan mat i 5 timmar istället för 3,5 timme som planerat. Jag såg framför mej en hysterisk bebis redan innan jag börjat första behandlingen som då bestod av floating.

Floatingen ja...den var speciell. Mycket speciell. Kan verkligen inte beskriva känslan av att först lägga sig i en tunna med 2 dm högt vatten i och sedan stänga in sig i denna tunna totalt. Man ligger där instängd i mörkret o flyter på 30 procentigt saltvatten. Man tappade insikt om både tid o rum. Först var det mest otäckt och skrämmande men när man väl insett att man inte skulle drunkna eller få saltvatten i ögonen även om man slappnade av i nacken så var det ganska skönt.
Denna behandling på 45 min motsvarar 6-8 timmars sömn! Inget för den som har cellskräck men underbart för en trött ammande moder.

 
(Så här ser tunnan ut som man ligger i)

Efter floatingen var det rygg och nackmassage på schemat. Lovely! Underbart! Såå skönt!

Efter massagen skulle jag "vila" i 30 min innan min kompis var klar inne på floatingen. Gissa hur mycket vila det blev. Gissa vem som genast rusade upp till mobilen och smsade maken för att höra hur det gick där hemma, Gissa vem som inte kunde slappna av ett skit när maken aldrig svarade på smset.

När jag kom ut från "salongen" var det en hispig mamma som genast ringde maken. Fick svaret att Mira sov och att allt gått bra. Hur gick det till? Förstod Mira att hon inte skulle få mat på 5 timmar när jag talade om det för henne? Observera att det ALDRIG har hänt att hon inte ätit på 5 timmar innan! (Mer än på natten förstås) Jag lever fortfarande i chock efter det. Kanske därför jag inte kunnat skriva om det förrän nu.

Jag konstaterar: Jag har världens bästa bebis!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback