2009-12-01 13:00:01 Graviditeterna
» Kommentarer(1) «


Jag undrar hur det kom sig att min vikt helt plötsligt blev ett vardagsämne. "Hur mycket har du nu gått upp?" Är en av frågorna jag ofta kan få. Även jag själv kan ibland föra det på tal. Som tex i helgen när någon frågade mej hur jag mådde " Jo tack, inte så jätte bra. Börjar bli tungt nu... jag har ju gått upp en del på sista tiden"
Hur kommer det sig att det helt plötsligt är ok att prata vikt? Inte skulle jag gå fram till någon ogravid och fråga "Hur är det med dej, har du gått upp i vikt på sistone?"

Det ännu mera märkliga är att jag faktiskt tycker att det är helt ok att prata om.
Jag går upp mycket när jag är gravid... ja det är tydligt, nu har jag ju ändå två graviditeter att referera till.
20 kg blev det med Mira... återstår att se vad jag landar på denna gången.

Det som är så fantastiskt denna gången är att jag nu i 4-5 veckor stått helt stilla. Jag pendlar lite ett halvkg hit o dit från dag till dag... men kan nog ändå säga att jag legat still länge nu. Väldigt konstigt. Med min otur får jag väl snart tillbaka det och hoppar 2 kg på en vecka eller nåt.
Plus 12 kg i vecka 34 ligger jag på nu. Denna gången har jag lovat mej själv att inte gå upp mer än 15...återstår att se om jag fixar det eller inte.

För det är tyvärr inte alltid så lätt. Visst kan jag styra vad jag stoppar i mej och så, men på nåt vis så går jag ändå upp de där kilona som kroppen "vill" gå upp.

Måste säga att jag lider ganska mycket av att gå upp i vikt denna gången. Jag kämpade så hårt med att bli av med vikten efter Mira och så när jag precis lyckats så blev jag gravid igen. Psykiskt väldigt jobbigt. Bara att hoppas att jag lätt går ner mina kilon denna gången.
...om det nu egentligen är så viktigt med vikten. Fast det är det... i min värld... tyvärr. Någongång ska jag bli nöjd och sluta bry mej. Någongång ska jag slänga ut vågen ur mitt hem och säga till mej själv att jag duger som jag är. För det gör vi ju. Stora eller små så duger vi som vi är. Alla är vi fina på vårt lilla sätt.

Tänk om vi kunde älska oss själva så som vi älskar våra barn. Inte bryr jag mej om att Mira har lite mage. Jag tycker tom att det är sött. Tänk den dagen jag kunde klämma lite på mina egna bilringar och säga "Therese du är bra söt med dom här". Den dagen ser jag fram emot.

Sen finns det dom som inte har någon mage, som kanske önskar de hade? :)
(Hoppas jag fick låna den fina bilden på dej syrran.)