2009-07-26 10:24:36 Personligt
» Kommentarer(1) «


Igår satt vi och pratade om barnuppfostran, jag, mamma, pappa, syrran och farmor.

När jag och mina syskon var små var det nämligen så att om det var något vi ville så gick vi alltid till mamma och frågade. Mamma kunde ofta svara med ett nej om det var något hon tyckte var opassande. Vårat trumfkort var då att gå och fråga pappa för hos honom var det mycket lättare att få ett ja. Det negativa med att få ett ja hos pappa och samtidigt ett nej hos mamma var att vi ändå aldrig vågade gå emot det mamma hade sagt. Fick man ett ja av pappa så fick man ändå lov att gå till mamma och fråga igen... det som då var till ens fördel var att man kunde säga "Men pappa sa faktiskt ja".
Det var ju egentligen aldrig så att våra föräldrar medvetet ville motarbeta varandra, men vi barn var ju så pass smarta att vi frågade dom en och en när de var ovetandes om vad den andre svarat.

Nu är de så att jag har en känsla av att det kommer att bli precis samma sak hemma hos oss. Maken är betydligt snällare än jag och har svårare för att säga nej till saker. Medans jag kanske mer tänker uppfostran och att man kanske inte alltid behöver få det man pekar på.

Det är svårt det här med uppfostran, samspel och rättvisa. Det jobbigaste i det hela är att barn är så otroligt smarta.

Vårt samtal igår slutade iaf med följande konversation:

Syrran: Mamma, får jag vara ute till klockan två i natt även om jag börjar jobba tidigt imorgon?
Mamma: Nej, det får du verkligen inte.
Pappa: Klart att du får. Du får göra precis som du vill.