2009-06-07 20:41:22 Mitt mammaliv
» Kommentarer(0) «


Igår pratade jag med en av mina bästa vänner på telefon. Riktigt sent samtal blev det, speciellt med tanke på att vi är mammor båda två och i vanliga fall är dödströtta redan vid kl åtta på kvällen. Tror klockan blev 22.30 innan vi lade på luren, lagom till maken kom hem från jobbet. Som vanligt när vi kommer igång så pratade vi om allt mellan himmel och jord men en del fastnade verkligen i mitt huvud och jag har gått och funderat på det hela dagen.

För det första är det bara någon ynka månad kvar tills hela familjen flyttar till Singapore. Lägenheten är nu klirrad och klar och verkligheten kom ikapp mej som en otäck blixt på en klarblå himmel. Dom ska verkligen flytta! Lämna mej ensam här i kalla sverige i minst ett år. Jag träffar inte min käre vän så speciellt ofta nu heller med tanke på att vi bor över 40 mil ifrån varandra. Men att inte kunna träffas på ett helt år, inte ens kunna ringa varandra utan att räkningen stiger i högan sky det är skrämmande, sorgligt och otroligt trist. Kommer att sakna hela familjen jätte mycket! När de kommer hem igen kommer tjejerna att vara drygt 2 år och kanske inte känna igen varandra längre (Det skiljer bara 10 dagar mellan Sigrid och Mira). Tänk va mycket som kommer att ha hänt på ett helt år. Vi får ta igen allt bus då. Träffas så ofta att vi hinner tröttna på varandra:)

Vad pratade vi om nu då? Vi pratade om hur det var förrut när vi båda bodde hemma, vi pratade om vår livsituation just nu men även om framtiden. Kommer vi någonsin att bosätta oss i samma by igen? Kommer våra tjejer att växa upp tillsammans och kunna leka lika ofta som vi gjorde? Massa frågor utan svar.

Jag ska erkänna för er att jag är livrädd för att flytta tillbaka till Dalarna. Önskar verkligen att Mira fick växa upp på samma sätt som mej. I den tryggheten som finns där uppe. Leka med barnen till mina vänner, mitt gamla gäng. Jag önskar att hon också fick chansen att hamna i ett så gott kompisgäng som jag hade. Vara uppe sent på kvällarna, cykla hit o dit utan rädsla för våldtäcktsmän o elände bakom varje hörn. Jag önskar också att hon fick växa upp med släkten runt omkring sig. Jag ser ju hur hon lyser upp varje gång vi bor hemma hos mormor o morfar, hon älskar det! Älskar uppmärksamheten och friheten.
Men sen har vi de negativa sidorna. Negativa för mej. Anledningarna till att jag får panik bara jag tänker på det. Kanske är jag självisk... för min familj skulle älska det. Dom skulle leva livet och trivas som ett fiskstim i medströms... men inte jag. Jag skulle sitta där hemma i vårt hus som behöver renoveras och aldrig blir klart, utan jobb och 20 kg tyngre.

Negativ? Jag? Näää...tycker du? ;)