2010-01-19 17:05:20 Mitt mammaliv
» Kommentarer(2) «

Jag måste få försvara mej lite när det gäller vårt namnval. Många av er skriver att ni inte är förvånade över att jag vann till sist... o ja, jag är envis. MEN jag har även en man som är minst lika envis. (Det som gör att jag oftast "vinner" är att maken är betydligt snällare än vad jag är)

Ja, "mitt" namn "vann" även denna gången. Jag hävdar dock att vi båda två (maken och jag alltså) var med och bestämde lika mycket. Jag skulle tom vilja dra det så långt att jag säger att maken hade den slutgiltiga bestämmelserätten. Jag gissar att han dock kommer att hävda att så inte var fallet. Han kommer med största sannorlikhet att säga att det var jag som bestämt mej sedan länge och att det inte fanns nåt han kunde göra åt saken.
Jag skulle vilja säga att han hade väldigt stor chans att bestämma ett namn till lillebror denna gången. Jag har gått och väntat på ett namnförslag i över två veckor. Men något förslag kom aldrig. Varje litet förslag jag kommit med har aldrig varit bra nog och inte bättre än mitt favoritnamn Theo... så till sist fick det ändå bli Theo efter att jag ratat det enda namnförslag maken kom med (Joel).

Nu har jag förklarat lite hur det kom sig att mitt namn vann... och ni behöver inte ta detta inlägget som att jag är stött eller arg över att ni "redan förstått" att jag skulle vinna. Jag kände bara att en förklaring var på sin plats. Det är ju här jag har chansen att säga mitt. Åren som ligger framför kommer jag ändå alltid att få höra att jag har bestämt båda våra barns namn och att jag har en tjänst innestående gentemot maken. (Jag törs inte ens gissa vad ett eventuellt syskon kommer att få heta, blir det en trea kommer jag förmodligen inte ens att få lägga fram ett förslag) Framöver ska jag iaf bita ihop och låta maken få tala om sin historia om hur det hela gick till. Jag har fått säga mitt och mer behöver jag inte säga.

Jag vann ju :)