2010-01-28 12:28:57 Graviditeterna
» Kommentarer(13) «


Vi kommer in till förlossningen klockan 15 på lördagen den 2 jan och får träffa världens mysigaste barnmorska. Hon sätter sig ner och tar sig tid att prata med oss om hur allt kommer att gå till och svarar på våra frågor. Jag känner genast förtroende för henne och hoppas att hon ska hinna bli den som förlöser mej senare under kvällen.

Ungefär runt klockan 16 så tar hon hål på fosterhinnorna så att vattnet går. Jag har då värkar som kommer var tionde minut. Jag promenerar omkring i vårt rum, löser sudoku och väntar på att värkarna ska tillta i styrka. Vid halv åtta tiden är det fortfarande lika glest mellan värkarna och det beslutas att jag ska få värkstimulerande dropp också.
Droppet ökas sedan på under intervaller av 20 min. Jag känner hela tiden hur värkarna bli starkare och starkare och tätare och tätare. Än så länge är det dock hanterbart och jag sitter och skrattar och pratar med maken. Jag tittar på klockan och hoppas att värkarna snart ska bli så illa att jag måste andas mej igenom dom på allvar. Nu ska bebisen ut ikväll!
 

Barnmorskan kommer in med jämna mellanrum och skruvar upp droppet. Nattpersonalen hoppar på sitt skift och vi får en ny barnmorska som också hon verkar jätte trevlig. Det görs en undersökning klockan 22.15 och jag är då inte öppen mer än 4 cm med en liten bit kvar av livmodertappen. Vid det läget är jag nära att ge upp och åka hem igen. Jag sitter då med värkar som kommer var 3-4 min ungefär och nu börjar det göra riktigt ont.

Jag frågar om det finns någon smärtlindring jag kan få och barnmorskan säger att jag kan få testa ackupunktur eller kvaddlar. Jag tackar nej. Ett bad kan jag också få ta om jag vill. Jag tackar vänligt men bestämt nej till badet också och talar om för henne att jag har alldeles för ont och värkarna kommer alldeles för tätt för att jag ska klara av att sätta mej i ett bad. Jag kan i det läget inte göra annat än att ligga i sängen. Nu börjar det gå fort och värkarna blir bara värre och värre. Barnmorskan ler lite och säger att hon tänker höja droppet ytterligare för än är hon inte nöjd med intervallet som värkarna kommer med.

Efter en stund får jag testa lustgasen, men upplever inte att det hjälper så mycket. Så här i efterhand förstår jag att jag inte andades in riktigt rätt och det var tyvärr inte förrän alldeles i slutet av förlossningen som den började verka. Men det kommer vi till om en stund.

Kl 23.30 görs det ytterligare en undersökning och jag är då öppen 6-7 cm. Det pratas om att det nog kommer att bli en 3 januari bebis för nu lär jag inte hinna föda innan tolvslaget. Barnmorskan talar om för sköterskan att stanna kvar med oss inne på rummet för att jag ska känna mej trygg. Det är ungefär här jag börjar försvinna in i min dimma. Jag går in i mej själv och fokuserar helt och hållet på värkarna som i nuläget tar över hela min kropp när de kommer. Jag upplever inte mycket av det som händer runtomkring mej. Det är också nu som de höjer lustgasen och jag börjar andas rätt i masken. I det här ögonblicket minns jag hur jag tänkte " Ja just ja, det var så här det kändes att föda barn."

Jag får någon värk till och nu känner jag riktigt hur bebisen pressar sig neråt. Kroppen tar helt plötsligt över och jag känner hur jag får lust att börja krysta. Jag skippar lustgasen under en värk för att få möjlighet att ta kontroll över min röst och tala om för sköterskan att jag tror att bebisen är påväg. Hon skrattar lite åt mej och talar om att jag nyss blivit undersökt och bara var öppen max 7 cm då. Lång bit kvar, bara att kämpa på. För varje värk får jag mer och mer panik och jag minns hur jag ligger där och inte kan styra över min tunga och tänker att nu dör jag och jag kan inte förvarna varken Micke eller sköterskan. Jag kan inte få fram ett ljud och tappar kontrollen helt över vad som sker. Hjärnan är med men kroppen lyder inte. Till sist lyckas jag fokusera så pass att jag får fram att hon måste ringa på barnmorskan för nu vill bebisen ut.

När barnmorskan kommer in så kan jag inte hålla emot längre och krystar allt jag kan. Bebisen borrar sig ner och så en värk senare är det hela över. Kl 23.43 föds vår son. (knappt 15 min efter senaste undersökning då jag var öppen 6 cm.)

 

 

 

I det ögonblicket blir allt bara för mycket och jag börjar gråta. Lycklig över den lilla grabben som slussas upp på min mage och samtidigt lättad över att allt är över. Jag ligger fortfarande i en dimma och förstår inte riktigt vad som händer runtomkring mej.
På min mage ligger nu vår underbara lilla Theo och helt plötsligt är det helt självklart att det var just han som legat inuti min mage och sparkat bara några timmar tidigare.

Theo var 51 cm lång och vägde 3815g och föddes i vecka 38+0

Än en gång förundras jag över vad min kropp klarar av och ytterligare en gång konstaterar jag att det är värt varje liten värk.


Ett dygn gammal

Älskade Theo vi älskar dej så mycket!