En stressad mammas högsta önskan en vanlig onsdag morgon är att något sånt här inte ska hända... tyvärr var det precis vad som hände här mitt i frukosten igår.

Jag försökte mig på en tävling med barnen. Låt oss se vem som kan plocka upp flest på snabbast tid, varpå Theo svarar "Tävla du mamma, så tittar jag på"

Jag försökte mig på att plocka fram dammsugaren varpå barnen brister ut i en kör av tårar och gråter förtvivlat tills jag lovar att inte dammsugaren ska äta upp deras pärlor ändå.

Nu ligger de där pärlorna efter hela köksgolvet och jag har inte orkat göra nåt åt det mer än plockat upp det mesta med mina bara händer.

Jag skuter upp dammsugningen, gråten, barnens förtvivlan, stressen, jobbet o allt det andra. Just nu försöker vi bara rida ut förkylningen vi alla fyra drabbats av och kanske mest då jag och min kära Make. Hemmet får vila lite och prioriteringarna ändras om lite.

 

Jag ska inte klaga på att vi alltid är sjuka, för det är vi verkligen inte. Men suck va jobbigt det är när man väl blir det. Till och med den enklaste av förkylningar kan kännas som en bergsbestigning. Att lägga sig ner o sova, sjukskriva sig från jobbet eller skicka barnen på kollo är ju inte riktigt vad man i verkligheten kan göra. Bara bita ihop och rida ut stormen. Vi ses på andra sidan.

 

Har vi inte pärlor på golvet så har vi mössor