Förstår ni hur fruktansvärt tråkigt det är att gå hemma och va sjuk. Att lämnas ensam med sina tankar som enda sällskap i 8 timmar varje dag är hemskt. Det finns ju mycket man skulle kunna göra såklart. Städa alla rum rent från varje litet dammkorn och sortera och rensa alla skåp och små hörn i hela huset. Göra en fotobok och rensa bland bilder på datorn. Tvätta. m.m. m.m. OM det nu inte var för den lilla detaljen att jag inte orkar nåt. Absolut inget. Allt fysiskt arbete gör att jag spyr och allt koncentrationskrävande arbete (som att göra en fotobok) gör att jag somnar...typ sittandes.

Insåg nyss att det jag saknar allra mest är den sociala biten med vänner, kollegor och folk i allmänhet. Jag har blivit en sån där dryg mamma som stannar kvar 10 minuter längre vid lämningar och hämtningar på förskolan bara för att få prata med folk. Jag skulle behöva komma ut lite, ta en fika med en god vän och prata om annat än min dumma kropp.

... men då kommer nästa problem. Jag orkar ju inte ens det. Jag sitter och tittar på den där telefonen och väntar på samtal från någon (tom en försäljare duger bra) och sen när det väl kommer så orkar jag inte ens hålla igång ett samtal. Min syster var här i förra veckan och såg på idol med mig. Det är lagom sällskap just nu. Vi växlade några ord, men annars var det fokus på tven. Det orkar jag.

 

Jag vet att det är en himla klagovisa här just nu. Det var kanske tom bättre när det var helt tyst...