Måndag och det känns.

 

Theo kom in till oss vid fyratiden och ville sova. Egentligen inget problem i sig då det är så sällan det händer. Jag var dock redan vaken och låg och hostade febrilt. Ni som haft hosta vet ju att har man väl börjat så är det i stort sett omöjligt att få stopp på. Jag låg där och hostade och Theo vägrade gå in till sig utan låg istället och lyssnade på mig och kunde inte sova. Kring sextiden när Maken gick upp gick således också Theo upp.

Jag somnade, klockan ringde, jag slog av klockan, somnade, Theo ropade om frukost (han satt o såg på film), jag somnade. Halv åtta vaknade jag med ett ryck (brukar gå upp innan sju för att hinna allt innan förskolan). Försovit oss.

 

Fick skippa min frukost och barnen åt framför tven. Ut o skotta bilen och skrapa rutor. In igen och få på trotsiga barn ytterkläder o så iväg.

 

När vi kommer till förskolan utbrister Mira "Men mamma skulle inte jag till bvc idag?" Detta hade jag talat om för henne i torsdags sen glömde jag bort det, men inte Mira inte, hon minns allt. Fick ursäkta mig på förskolan och förklara att jag minsann är lite virrig ibland och att Mira kanske ska till bvc idag, måste bara hem o kolla almenackan. Mycket riktigt inbokat besök kl 15.

 

Åker hemåt och när jag kommer några 100 meter från förskolan så är där en nedförsbacke innan en "stop" korsning till "storavägen". Jag känner när jag kommer över krönet att trots att jag kör jätte sakta så tar inte bromsarna nåt. Jag bara halkar ner för backen och inser att jag inte kommer att hinna bromsa innan stopskylten. Jag vet att kommer det en bil så kommer jag att köra in i den (eller han i mig). Mycket riktigt så får jag inte stopp på bilen och när jag närmar mig korsningen ser jag en bil komma med hög hastighet och ungefär samma sträcka som mig kvar till korsningen. Jag försöker svänga upp på trottoaren och lyckas inte så bra men 1 dm (1DM!!!!) från bilen stannar jag. Eftersom jag hade stopplikt så stannade inte den andra bilen utan bara körde på i sin fart. Jag grät resten av vägen hem i ren chock. Hade jag inte kunnat stanna så hade han kört rakt in i förarsidan och alltså rakt på mig och bebbemagen.

 

Väl hemma och efter lite frukost har jag spenderat hela dagen i telefon. Min röst är helt slutkörd nu och halsen värker enormt. Blev glad över försäkringskassans svar på mina frågor. Skatteverket gav mig lite jobb men inte mer än jag kan hantera. Bokat ett läkarbesök imorgon för att kolla om jag fortfarande har bakterier i halsen eller bara envist virus. Kontaktat en butik för en reklammation. Kontaktat min arbetsgivare och rett ut med sjukskrivning/semester och mammaledighet.

 

Nu är jag värd en stor kopp kaffe och en bamse bit av sockerkakan som blev över igår, eller hur!?